Ursprunget till bollar och bollspel kan spåras tillbaka till mer än 3 000 år när Olmec, som var kända som gummifolket, skapade Mesoamerikas första civilisation och lämnade ett rikt kulturarv till senare grupper, från Maya till Azteker. Den äldsta amerikanska bollen togs upp ur en källa i El Manati i Mexiko 1992 och är mer än 3 000 år gammal, och den luktar fortfarande latex. Över 1 300 bollplaner har grävts ut i Centralamerika. De flesta banorna är uppbyggda i form av ett ”I” och varierar i längd och bredd. Tidiga banor som bollplanen i Copan i Honduras hade inte vertikala ringar som man ser i den stora bollplanen i Chichen Itza. Spelet utvecklades också från att ha gått ut på att invadera motståndarens mållinje till en senare version som också innebar att bollen slogs genom en stenring som var monterad vertikalt, vilket när det lyckades avslutade spelet med seger.
Gummibollen
Latex skördades först från den inhemska floran, vattnet avdunstades sedan påskyndat av eld och tillsats av örter som innehöll svavel som vulkaniserade gummit. Bollarna varierade i storlek beroende på vilken typ av tävling det handlade om. Vissa bollar var lika stora som en tenpinbowlingboll, medan andra var mindre om de behövde passa genom den vertikala stenringen. Spelen spelades i hela Centralamerika, och där växtlivet inte gav upphov till latex importerades bollar. I Centralmexiko krävde Montezuma av låglandsstammarna en tribut på cirka 16 000 sådana bollar varje år. Det är intressant att notera att användningen av gummi i bollar inte förekom i Europa förrän på 1850-talet då gutta percha användes för att tillverka golfbollar.
Det rituella spelet
Mayaerna gav spelet namnet Pok-ta-Pok, som senare fick namnet ullamaliztli av aztekerna. Än idag spelas en version av spelet av boskapsuppfödare i Mexiko och kallas Ulama. Spelet Pok-ta-Pok förknippas ofta med den rituella halshuggningen av tillfångatagna, motsträviga mayakungar. Detta efter att ett spel hade spelats där den tillfångatagna kungen var förutbestämd att vara på den förlorande sidan. Dessa rituella halshuggningar var sällsynta, eftersom det också sades att det förlorande laget också förlorade sina huvuden. Om detta var en vanlig praxis skulle det inte finnas många bollspelare kvar på kort tid. Eftersom 1 300 banor har grävts ut är det tydligt att spelen spelades för nöjes skull och för att tävla, där det ofta förekom mycket vadslagning.
Kinesisk Cuju
Kinesisk Cuju, forntida fotboll 2300 f.Kr.
Cuju är en gammal form av fotboll där cu betyder spark och ju betyder boll eller tillsammans kickball. Det finns ett antal former av spelet, den vanligaste var att hålla bollen från marken genom att sparka, en form av bolljugging, det fanns också ett lagspel som hade ett mål. FIFA har förklarat att Cuju är fotbollens forntida ursprung. Dessa spel går 2 300 år tillbaka i tiden och bollarna hade ett yttre lager av läder som var stoppat med fjädrar.
Kemari
Japansk Kemari
De tidigaste skrifterna om kamari är från 1100-talet. De påstår att spelet, liksom så mycket av den japanska kulturen, kom från Kina. Detta påstående har accepterats av de flesta verk om kemari fram till idag, men spelstilen, kinesisk kemari (cuju) skiljer sig från den japanska versionen av spelet och en annan boll används. Bollen, som var tillverkad av hjortskinn, var ihålig. Dessa lätta bollar var så ömtåliga att de riskerade att kollapsa om de sparkades för hårt. Bollarna belades med albumen (äggvita) och sedan med ytterligare ett lager av ansiktskraft blandat med lim. De vita eller gula bollarna sades ibland symbolisera inte bara solen och månen utan även principerna om yin och yang. Andra utrustningsdetaljer var bland annat stolpar som användes för att hämta bollar som fastnat i träd, nät för att hålla bollarna borta från tak och persienner för att blockera den nedåtgående solens strålar. Under det tionde århundradet var det tydligen brukligt att placera kemari-banorna bland träd som vuxit naturligt. På 1000-talet planterades dock träd avsiktligt för att användas för kemari. Fyra olika sorters träd ansågs lämpliga: körsbär, pil, lönn och tall. Varje träd tilldelades ett hörn av domstolen. Att volleya bollen upp i trädgrenarna skapade oregelbundna bollbanor och gjorde spelet svårare. Två lag med åtta spelare var placerade mellan de fyra träden. I en form av spelet kunde volleybollarna begränsas till ett visst antal, nämligen 120, 300, 360, 700 och 1000. Denna spelform kallades marikai (bollmöten). Bollen sparkades med höger fot, ofta flera gånger i följd, innan den lämnades vidare till en annan spelare. Målet var att hålla bollen i luften under så många sparkar som möjligt. Spelades det på detta sätt fanns det inga vinnare eller förlorare. En annan tävlingsform av spel kallades shobu mari. Här utförde två lag med åtta spelare vardera ett förutbestämt antal försök, och det lag som hade flest sparkar i ett enda försök var vinnare.